lance armstrong

hämta

I höstas gick jag en kurs på MAH i Idrottsfilosofi. Den var så sjukt intressant. En fråga vi skulle skriva om handlade om doping, och jag utgick från Lance Armstrong. Jag tänkte att jag skulle lägga upp den texten här, så får en säga vad den vill och gärna komma med frågor/motargument och så vidare. Filosofiska argument kan vara intressanta, men jag är nog mer för konkreta handlingar.

Här finns en video från ABC News med Lance Armstrongs intervju med Oprah.
Här är en TT text publicerad på Sydsvenskan.
Här är en omskrivning av Oprah-intervjun på Aftonbladet
och här är en jävligt utförlig beskrivning om doping och Tour de France
Och här kommer min text, med akademiska källor som jag inte orkar ta bort.

Uppgift 4: Dopning

Förra året fråntogs Lance Armstrong sina cykeltitlar mellan 1999 till 2005. Han stängdes av från cykelsporten på livstid. Anledningen till dessa beslut är att Lance Armstrong har dopat sig och vunnit titlar med dopingpreparat i kroppen. Han har alltså fuskat. ”Han förtjänar att bli bortglömd”. Så uttalade sig Internationella cykelförbundets ordförande Pat MacQuaid efter att ha läst den 1 000 sidiga rapport från USADA gällande Armstrongs dopning. 

Riksidrottsförbundet (Sverige) har en antidopningspolicy som lyder: ”Allt bruk av dopingmedel är oacceptabelt. Inget idrottsresultat är så värdefullt att bruk av dopingmedel kan försvaras.” (Jönsson 2008:193). Men en allmän definition av vad ett dopingpreparat är finns inte. Däremot finns det listor på vilka förbjudna medel som anses vara ett dopingpreparat. (ibid. 197).

Tillbaka till Lance Armstrong. I många år var han den bästa cyklaren i tävlingen Tour de France. Tillsammans med Giro d’Italia och Vuelta de España räknas de tre cykeltävlingarna som världens största. Innan dopning straffbelades 1965 användes preparat för cyklisterna ens skulle kunna klara de tuffa villkoren som bland annat Tour de France utsatte dem för. 

Kan en idrottare ens klara av de extrema förhållanden som en cykeltävling som Tour de France erbjuder? Eller är tävlingen ”skapad” på ett sätt där dopning är det enda alternativet för att en idrottare ska lyckas genomföra den?

Under många år har en kamp mot dopningen förts. WADA är IOK:s egen dopingpolis sedan 1999.  Den allmänna uppfattningen kring dopningen är att det är fusk och det går ut på att en idrottare skaffar sig ”orättmätiga” fördelar gentemot sina medtävlande (Jönsson 2008:201). För att en tävling ska uppfattas som rättvis ska alla atleter ha lika villkor, men har dem det? Det kan handla om att växa upp i en idrottslig gynnsam social kontext eller tvärtom och det kan beröra ekonomiska resurser och stöd från hemmet. Alltså går det att hävda att den som blir framgångsrik inom idrotten kan med stor del bero på sociala och genetiska faktorer som finns bortom individens kontroll. Är det rättvist? (ibid. 92-93)

Ett argument till att en tävling ska kunna bli rättvis är att den idrottare som fattas den sociala och genetiska fördelen ska kunna dopa sig. Alltså att dopningsförbudet hävs. Det kan innebära att alla idrottare tävlar på samma villkor. Därför kan dopningsförbudet anses snarare att upphöja de faktorer som står bortom individens kontroll och därför vilja att idrotten är ojämlik. Men det kan hävdas att dopning skadar atleten. Och att en legalisering av dopingpreparat skulle kunna innebära stora skador på atleter. Därför krävs det att om dopningsförbudet hävs måste dopningen fortfarande ske inom kontrollerade former.

Ett problem med att upphäva dopningsförbudet är att dopingpreparat skadar kroppen och kan ibland även leda till dödsfall. Men, en viktig invändning till detta går enligt John Stuart Mills argument, att doping är individens angelägenhet. Om individen är vuxen, myndig och beslutskompetent bör inte samhället ingripa – med andra ord: doping bör tillåtas. Egenintresset väger här högre än samhällsintresset (ibid. 207-208).

Men det finns ett problem med ett sådant åtagande och det är att det utesluter maktperspektivet. Vi lever i ett samhälle där påverkan är en central faktor i våra vardagar. Att hävda att en individ verkar ensam utan påverkan är naivt. Därför är det viktigt att komma ihåg att trots att det finns ett egenintresse i doping står detta intresset inte fritt från påverkan från samhället och den kapitalistiska strukturen som går ut på att utnyttja människor till att någon ska tjäna på det.

Ett annat problem med dopningsförbudet är det misstänkliggörande som atleter får på sig när de misstänks för doping. Exempelvis Emelie Öhrstig lämnade ett positivt dopningsprov där hon hade för höga halter av koffein. Men det upptäcktes att hon saknade ett enzym i levern vilket hade bidragit till det positiva testet. Detta gjorde att jon förlorade motivationen till att träna och tävla. (Jönsson 2008:211). Detta bevisar att sättet man undersöker dopning och stigmat som finns kring de som misstänks vara dopade leder till en negativ spiral. Och definitionen av doping är ju ett ständigt problem, särskilt när det handlar om att kroppen själv kan ”dopa sig” utan att använda ett preparat. Är det att fuska?

Det finns också en släng av dubbelmoral hos RF och Riksidrottsstyrelsen. Som nämnt anses doping vara fusk. Det anses också vara onaturligt. Men samtidigt misslyckas organisationer att definiera doping och vad som anses vara naturligt och artificiellt (ibid. 215).

Samtidigt kan idrottare ha idrottsliga fördelar för att de bor på en särskilt plats. Ett exempel är de idrottare som bor på höga höjder och deras produktion av röda blodkroppar. Är det en naturlig produktion? Svaret är nej, eftersom då hade människor, oavsett höjden de bodde på, producerat samma mängd blodkroppar.

Ibland får vi följa med idrottare i sportreportage flertalet dagar innan tävlingsdagen, exempelvis en fotbollsmatch som ska ske på ”onaturligt” höga höjder jämfört med Sverige. Är det doping eller bara en ”utjämning” av villkoren att svenskarna åker till platsen flera dagar innan tävlingsdagen? Är det naturligt eller artificiellt?

Dopade Lance Armstrong sig? Eller spelade han bara enligt de regler som fanns? Dopningsförbudet i det här fallet kan anses hämmande för cykelsporten.

Källor:  Jönsson, Kutte (2008). Idrottsfilosofiska introduktioner: nio kapitel om idrott och sport, moral och etik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi. 2. uppl. Malmö: idrottsforum.org, Lärarutbildningen, Malmö högskola

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: